A

22 juni, 2009

Brave Art

Regissör: Henric Regnell
Producent: Sandra Hagblom

Jag hade slagit mig själv om den här videon inte skulle ha blivit bra.
Så mycket jag och Linn kämpade med kläder och smycken, så många gånger som John Strandh gick ner i splitt och spagat när han höll i kameran var värt ett diplom från Svenska Gymnastik Förbundet. Hela teamet var fruktansvärt duktiga.
Dansarna man ser i videon hade kanske femtio tagningar varpå varje tagning var tre minuter lång. Dom stod alltså och dansade non-stop i typ två och en halvtimme. Även det värt diplom.

Bra jobb. Bra video.
Årets sommarplåga?

07 juni, 2009

Bättre i Berlin - videoinspelning

Det var roligt att jobba den här söndagen!
(bild från Jens)

Jag återkommer lite senare,
typ imorgon.
Säg hej till den nya generationens zigenare,
inte Zorro.
Inatt är det inspelning på taket
förra veckan stod vi på flaket.
Samtidigt som framtiden kom fram och sa "hey"
lämnade jag skolan och sa "good bye".

29 maj, 2009

Den här söndagen.........

Från att lösa beefen till att vi går och tar en öl på Bauer resulterade i en fyhelvetes sjuk kväll, mycket skratt och glädje, lättade hjärtan och polisjakt.
Den här kvällen fick vi till och med finbesök från Huddinge av Jessica som jag träffade sist för mer än ett halvår sedan. Första gången jag och Jessica introducerades var på en hemmafest och hon hade inte festat på över ett år (ja hon är tvåbarns mamma och hade precis fått sitt andra barn). Hon blev svinpackad på en flaska vin, förblev jätte glad och jätte trevlig hela natten. Den här gången var inte jag bättre och jag har inte fött något barn.

Fina Jemima (som man tydligen är rädd för när man är ute på klubben?) var party med en drink i ena handen och ett dextrosol paket i den andra, sprutan i väskan och ögonen på männen. Alltid Jemima.
- Nej fan nu är jag låg igen, jag kommer strax, ska bara springa till toaletten och ta min insulinspruta.
För att inte vara för fin sticker hon in sprutan i magen mitt på dansgolvet, varpå folk stirrar förskräckt på henne och dansar undan.
- Vaddå? Jag har diabetes. Jag kan svimma.

Vi hamnade hur som helst på F12 efter öl och tequila på Bauer. Tequila. TEQUILA. Jag som inte skulle dricka den här kvällen. Väl på plats var mammorna långt över tipsy, sångfåglarna sjöng i kör, pappa Alex Strehl fixade som vanligt. Jag själv var väldigt glad och lycklig över att vi alla var samlade igen.
Under hemfärden slog det slint i våra huvuden. Att hoppa av nattbussen på motorvägen, känna att man borde gå mitt i vägen och hoppas på att man inte blir påkörd, moona för förbipasserade bilar inklusive polisbilar, bli jagad av snuten som har satt på blåsljusen, springa in i en buske för att sedan stunt-rulla ner i ett dike, ligga bland insekter med taggar i håret och asgarva för att man inte orkar bry sig om polisen tar en eller inte. Man känner sig så kvinnlig.
Vakna upp dagen efter med gräsfläckar på både kläder och hud. Jemima sprang rakt in i ett buskage med brännässlor, barfota. Hennes fötter mådde inte bra dagen efter - nej.

Vi alla är så olika men ändå så lika på samma gång. Vi passar så bra tillsammans. Vi är som samma kött och blod.
Dom kallar oss kvinnokollektivet.